Idag har jag ätit precis enligt planerna, gått min promenad och cyklat min runda. Hade sådan flax för precis när jag cyklade förbi mitt pakettutlämningsställe fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta. Nästan skumt.

Jag cyklar på en cykel med tre hjul. Det gör jag för att jag har för dålig balans o koordination för att kunna cykla på en vanlig cykel. Tränade oerhört mycket på att lära mig cykla när jag var liten, men det gick aldrig. Som barn accepterade jag att ha en annorluda cykel, men sedan gick det väldigt många år utan cykel. För en tid sedan tog jag upp cyklandet igen. Väldigt skönt att inte alltid behöva ta bilen, dessutom en bra motionsform eftersom det inte blir lika mycket felbelastning som när jag går. Trots detta drar jag mig ibland för att använda cykeln när jag inte känner för att få andras blickar, kommentarer o frågor. Det är positiva blickar, leenden o kommentarer men ibland orkar jag inte.  Samtidigt känner jag mig "vanlig" när jag cyklar för det går fortare än när jag går, det är mindre ansträngande. Jag kan bli trött på segheten i min kropp, trött på haltandet och snubblandet. När jag cyklar är det inte så, då är kroppen mer medgörlig och det blir ett annat flyt.

Det finns två typer av leenden: 

• Åh vad du är duktig som cyklar (varför skulle jag vara duktigare än dig - jag har ju tre hjul)
• Hon är utvecklingsstörd (varför blir jag mer handikappad när jag cyklar än om jag inte skulle kunna cykla alls)

Jag är helt medveten om att detta är mina tolkningar och att det lika mycket kan spegla mina egna fördomar mot mig själv. Man skulle ju också kunna tolka leendena som att jag har fågelbajs på mig, har glass runt munnen, har för stor rumpa, är väldigt snygg eller har en väldigt fin cykel. Men jag har märkt att min cykel är laddad även för andra - om jag tex lär känna en ny person på nätet och berättar om mitt funktionshindern så har jag upplevt flera gånger att en cykel med tre hjul inte är helt OK. Jag har fått kommentarer som: "Den där cykeln känns läskig".

Nå ja, det lär nog bli en cykeltur i morgon med o ni som möter mig, fortsätt gärna le det är rätt trevligt ändå :)  

Tänk att det alltid är så skönt att börja på något nytt. Toma blad och nya möjligheter ligger och väntar. MEN ! Jag är en allt eller inget människa. Därför är en av mina fallgropar att inte spåra ut om något inte stämmer med vardagen. Tex: Om jag ska på middag en kväll och inte själv kan styra över vad maten innehåller då har jag svårt att hålla mig till min planering resten av dagen med bra mat och motion. Som nu fick jag reda på att jag ska bli utbjuden på middag i morgon, ska på grillning lördag och söndag. Då kommer känslan "Skit jag skulle börjat min viktresa nästa vecka". Det är så ologiskt för det är ju inte andras mat som gjort mig överviktig och restaurangmaten påverkar mig ju mindre om jag äter som jag ska resten av dagen och kanske motionerar lite extra. Detta är ju ingen tillfällig bantning som är över om några veckor o jag kommer ju alltid att bli utbjuden på middag (får jag koppas). Trött på min ologiska hjärna!

Idag var sista dagen med tröstätande. Nu får det vara slut på detta. Jag äter på ett sätt som jag mår dåligt av.

Jag ska inte gå ner i vikt för att uppfylla några ideal eller svälta mig för att vara smal om en vecka. Jag ska minska mitt midjemått 10 cm för att minska risken för sjukdomar, för att få lättare att röra mig och få mindre ont. Det är ännu viktigare för mig än för andra eftersom jag är rörelsehindrad. Dessutom vill jag göra detta för att må bättre psykiskt. Som det är nu använder jag maten eller sockret o kolhydaterna som en tröst som sedan slår mig på fingrarna för tröstätandet gör mig bara orolig, rastlös och ledsen. Nu har jag bestämt mig. Det är ju bara jag som kan påverka detta.

Jag kommer inte att använda mig av någon speciell diet utan jag kommer att äta bra och röra på mig. Äta mat som gör nytta i kroppen Inte svälta mig o ha bråttom som jag haft tidigare utan ge det tid och göra förändringar som jag kan stå ut med resten av mitt liv.

Har givit mig själv en utmaning: Under augusti är det en promenad om dagen och godis/kakstopp som gäller.

Ännu en telefontid med läkaren är över. En läkare som vill väl men som alltid får mig att bli besviken. Besviken för att han aldrig minns hur situtionen är, vad vi pratade om sist. Besviken för att jag känner att det alltid är som att börja på ruta ett och att samtalet blir ett samtal utan början, utan innehåll och utan slut. Besviken för att jag blir liten och för att jag alltid känner mig sjukare o ovissare efter samtalet än innan. Jag borde kunna ändra på det, jag är ju socionom. Jag borde kunna sätta ner foten, ta makten, men samtal efter samtal slutar på samma sätt o varje gång blir jag lika arg, arg på mig själv och arg på situationen och så tänker jag på om jag skulle göra det samma i mitt yrke. Alltid möta mina klienter från ruta ett, läsa i journalen samtidigt som jag pratar med klienten, hålla ett samtal utan början, innehåll och slut. Det skulle inte bli mycket till förändingsarbete. Besvikelsen har inslag av uppgivenhet, något som känns främmande och skrämmande för mig. En uppgivenhet som förmodligen kommer av bristen på förändring och mål.