Idag var sista dagen med tröstätande. Nu får det vara slut på detta. Jag äter på ett sätt som jag mår dåligt av.

Jag ska inte gå ner i vikt för att uppfylla några ideal eller svälta mig för att vara smal om en vecka. Jag ska minska mitt midjemått 10 cm för att minska risken för sjukdomar, för att få lättare att röra mig och få mindre ont. Det är ännu viktigare för mig än för andra eftersom jag är rörelsehindrad. Dessutom vill jag göra detta för att må bättre psykiskt. Som det är nu använder jag maten eller sockret o kolhydaterna som en tröst som sedan slår mig på fingrarna för tröstätandet gör mig bara orolig, rastlös och ledsen. Nu har jag bestämt mig. Det är ju bara jag som kan påverka detta.

Jag kommer inte att använda mig av någon speciell diet utan jag kommer att äta bra och röra på mig. Äta mat som gör nytta i kroppen Inte svälta mig o ha bråttom som jag haft tidigare utan ge det tid och göra förändringar som jag kan stå ut med resten av mitt liv.

Har givit mig själv en utmaning: Under augusti är det en promenad om dagen och godis/kakstopp som gäller.

Ännu en telefontid med läkaren är över. En läkare som vill väl men som alltid får mig att bli besviken. Besviken för att han aldrig minns hur situtionen är, vad vi pratade om sist. Besviken för att jag känner att det alltid är som att börja på ruta ett och att samtalet blir ett samtal utan början, utan innehåll och utan slut. Besviken för att jag blir liten och för att jag alltid känner mig sjukare o ovissare efter samtalet än innan. Jag borde kunna ändra på det, jag är ju socionom. Jag borde kunna sätta ner foten, ta makten, men samtal efter samtal slutar på samma sätt o varje gång blir jag lika arg, arg på mig själv och arg på situationen och så tänker jag på om jag skulle göra det samma i mitt yrke. Alltid möta mina klienter från ruta ett, läsa i journalen samtidigt som jag pratar med klienten, hålla ett samtal utan början, innehåll och slut. Det skulle inte bli mycket till förändingsarbete. Besvikelsen har inslag av uppgivenhet, något som känns främmande och skrämmande för mig. En uppgivenhet som förmodligen kommer av bristen på förändring och mål.